Eva Trillian

21 januari 2014 07:06

När jag får frågan om varför jag inte ser skräckfilm (jag jobbar med ungdomar - de tycker skräck är vardagsmat ... säger dom) så brukar jag svara att jag inte förstår varför man vill skrämma sig själv - och OM jag skulle vilja det så fungerar min fantasi så bra att jag bara skulle behöva ge mig ut på promenad i skogen efter mörkrets inbrott. Rädd alldeles gratis skulle jag bli dessutom!
Med vänner i sällskap, oavsett med hur många ben, så försvinner rädslan :) Tack o lov!

BP

21 januari 2014 07:57

Nu är bilden ju helt fantastisk! Men tänk på mig då som går (inte) ensam i skogen och möts av fyra stora hundar... Jag skulle nog dö på fläcken - å inte p g a mörkret;-)

Monica och Jacob

21 januari 2014 08:27

Kommer du med ficklampa märker du aldrig av oss men kommer du i kolsvarta natten får du skylla dej själv HAHA

Violen på Brandholmen

21 januari 2014 08:26

Mörka skogen är inte min grej, där aktar jag mig för att gå! Förstår att du kan känna dig trygg i sällskap med dina hundar, de ser respektingivande ut! Väldigt fin, lite kuslig bild!
Ha det bra! Här ser det ut att bli en fin dag, just nu minus 4,5 grader, nästan molnfritt men det blåser som vanligt! Utanför mitt fönster ser jag en fasantupp som letar efter mat, han är hungrig den stackaren.

ANETTE

21 januari 2014 09:07

Fast jag kan bli lite rädd i skogen fast jag har mina hundar. För oj vad de är kvicka att plocka upp när det är nåt i närheten och man väntar med spänning......är det en älg? Ja, det har hänt några gånger. Men visst känner man sig trygg ändå i deras sällskap. /Anette

cat

21 januari 2014 11:31

Wow vilken härlig skräckfilmskänsla det är i den bilden!

Hanna

21 januari 2014 11:47

Usch ja, mörker det skrämmer mig enormt. Tror att jag skulle vara rädd även om jag hade fyrbenta vänner med mig. Kanonsnygg bild! Ha det gott.

Ingrid

21 januari 2014 13:39

Bra blid som verkligen får fram en stämning av läskiga skogen. Jag kan nästan höra varulven yla!

Anita - Malta

21 januari 2014 15:55

Just det !! Med en eller ett par vovvar som sällskap behöver man minsann inte känna sig rädd. Kusligt bra bild ;-)

Paula

21 januari 2014 17:03

Hej, det har du rätt i, men har du varit med om att man gått där i allsköns ro på vägen, plötsligt har hunden stannat, spanat in mot skogen, rest ragg och lyft öronen högt, börjat morra djupt ner ifrån mage? Då kommer rädslan, det kan jag lova, o inte kan dom berätta vad dom hör eller luktar heller!

Freja

21 januari 2014 21:20

Praktiskt med hundar, så länge som inte hunden är en orolig hund som reagerar på minsta ekorre... Då blir jag ännu räddare och sen är vi mitt i rädslospiralen... Fast de hundar jag umgåtts mest med är min pappas jakthundar. De var alerta men superlugna, då kände jag mig trygg!

Mias Mix

21 januari 2014 22:53

Kuslig bild! Nej där vill jag inte gå ensam och några hundar har jag ju inte...