Precis då vinglade Pekka ut genom dörren, praktfullt på lyset och med bilnyckeln i högsta hugg. 

Polisbilen stannade och konstaplarna betraktade med häpnad hur Pekka beslutsamt 

kämpade sig fram mot parkeringen, där han provade nyckeln på inte mindre än fem 

bilar innan han hittade sin egen och mödosamt tog sig in bakom ratten.

Där satt han sedan alldeles stilla i tio minuter, varpå han startade vindrutetorkarna 

(det var en vacker sommarkväll och inte ett moln på himlen).

Därefter tände och släckte han strålkastarna några gånger, tutade och slog på och 

av varningsblinkern. Sen startade han motorn och la med ett skrapande i en växel. 

Bilen tog ett kort skutt framåt och motorn dog.

Han försökte några gånger till, alltmedan parkeringen tömdes på bilar.

Till sist, när han var ensam kvar, lyckades han få bilen att börja rulla framåt, 

tog sig ryckigt ut på gatan och satte kurs norrut.

Poliserna, som väntat tålmodigt, slog nu på sirener och blåljus samt körde fram och 

stoppade Pekka och bad honom blåsa. Dom trodde knappt sina ögon när apparaten 

inte gav något utslag!

-Du får lov att följa med oss och ta ett blodprov, det måste vara fel på apparaten, 

sa en av poliserna.

-Tvivlar jag på, flinade Pekka. –Det är jag som är lockfågel ikväll!